dev-blind/sv.txt

Kibbutzgrundarna kom från en miljö, som utmärktes av ett strängt patriarkaliskt
system, där första budet löd: 'Du skall lyda din fader.' Ett av de viktigaste
leden i skapandet av idealsamhället bestod i en fullständig omdaning av denna
familjestruktur, eftersom fadersauktoriteten ansågs vara ett ont, som förpestade
familjelivet och därigenom hela samhället. 'Grunden för vårt system är mycket
enkel: att göra motsatsen mot vad vi själva erfor eller lärde oss som barn.' I
den traditionella familjen grundades fadersauktoriteten främst på barnens
ekonomiska beroende. Genom att överföra det ekonomiska ansvaret på kibbutzen som
helhet ville man få bort känslan av beroende, då kibbutzen inte skulle kunna ge
en sådan känsla. När fadern fråntagits sin roll som familjeförsörjare skulle i
stället skapas ett kamratligt förhållande mellan fader och barn: '... fadern är
nu bara en vän till sina barn, och endast genom styrkan av vänskapen kan han
vinna deras kärlek och respekt.' Det uppstår emellertid en konfliktsituation då
föräldrarna, särskilt fadern, samtidigt med att ge barnen vänskap och kärlek ska
diciplinera och bestraffa dem i sin egenskap av uppfostrare. Den bästa lösningen
blev då att befria föräldrarna från den uppgiften och låta sköterskor ta hand om
barnens uppfostran. Samtidigt som man därigenom skulle underlätta ett harmoniskt
förhållande mellan föräldrar och barn, ville man skydda barnen från ett alltför
ensidigt beroende och inflytande från föräldrarna. Man ifrågasätter att just
föräldrarna alltid skulle vara de bäst lämpade att uppfostra barnen. I en vanlig
familj är barnen helt utlämnade åt eventuella misstag och försummelser från
föräldrarnas sida och, vad mera är, de kan få hela sitt liv upp och nedvänt om
föräldrarna skulle skilja sig eller dö och lämna barnen utan någon fast punkt.
Även kibbutzbarn kan utsättas för allt detta, men för dem blir det knappast en
katastrof, eftersom de alltid har fler personer som känner och tar hand om dem i
svåra situationer. Å andra sidan kan det skapa en osäkerhet och villrådighet hos
kibbutzbarnen att inte ha bara en utan flera personer som kanske betyder lika
mycket för dem: föräldrarna, sköterskan och de övriga barnen i gruppen. 

När man upphävde mannens roll som familjeförsörjare ville man ge inte bara
barnen utan även kvinnorna ett ekonomiskt oberoende. En huvudtes i
kibbutzideologin är fullständig jämställdhet mellan könen. Men en sådan uppnås
inte automatiskt anser man, genom lika politiska och juridiska rättigheter om de
inte åtföljs av kvinnornas ekonomiska oberoende. Först när kvinnorna deltar i
produktionen tillsammans med männen kan de bli helt emanciperade; rollen som
husmor innebär alltid en beroendeställning. Men för att kunna arbeta utanför
hemmet måste de befrias från uppgiften att vårda och fostra barnen; det blir i
stället en uppgift för kollektivet. 'Vi har givit henne lika rättigheter, vi har
emanciperat henne från det ekonomiska oket och från bördan att fostra barn, vi
har emanciperat henne från känslan att 'tillhöra' sin make, att känna honom som
sin försörjare och den som bestämmer; vi har givit henne ett nytt samhälle, vi
bröt bojorna som band hennes händer.' 

Bördan att fostra barn - uttrycket låter negativt. En börda blir det, i
kibbutzernas mening, när kvinnan förutsätts vårda och fostra barnen därför att
det är hon som föder dem. Denna predestination till en speciell uppgift är
kvinnans 'biologiska tragedi', som man ville bryta genom att överföra
barnavården på kollektivet. Att vara barnsköterska till yrket är däremot en
omtyckt och eftertraktad syssla, med högt anseende bland kibbutzmedlemmarna. Men
bara kvinnor kan få denna syssla; manliga barnskötare tycks vara otänkbara även
på kibbutzerna. De radikala ideerna om kvinnornas arbete och ställning inom
familjen följer man inte konsekvent när det gäller arbetsfördelningen inom hela
kibbutzen. Kvinnorna har befriats från hushållsarbete och barnavård inom
familjens ram; sysslorna inom kollektivet kvarstår dock att utföras och det är
nästan bara kvinnor som ägnar sig åt dem. Det verkar som om kibbutzerna idag har
en ganska strikt uppdelning med männen i de mer produktiva och kvinnorna i de
mer servicebetonade yrkena, vilket endast delvis kan motiveras av praktiska
skäl. Det nya samhälle man ville ge kvinnorna är inte så helt olikt det gamla i
det avseendet. 

Men för barnens del är det annorlunda. Sällan har väl barn i något samhälle
blivit så lite diciplinerade och auktoritetsbundna, så fria och obundna
samtidigt som man lagt ned så mycket tid och möda på att ge dem en bra
uppfostran. Kibbutzerna är i högsta grad barncentrerade samhällen, och det är ju
naturligt eftersom barnen utgör kibbutzernas framtid, deras möjlighet att
överleva. 

Man kan fråga sig hur dessa barn blir. Vad skapar den kollektiva barnuppfostran
för slags människor? Skiljer de sig från andra och i så fall på vilket sätt? Vid
en ytlig kontakt ger de intryck av att vara glada, öppna, nyfikna och positiva
mot sin omgivning. De kan också verka rätt högljudda, lite bråkiga och
tillsammans med föräldrarna mycket respektlösa och tillgivna. Men vid ett kort
besök ser man kanske mest de positiva dragen och upptäcker inte variationer
mellan barnen. För att med någon säkerhet kunna uttala sig om effekten av
kibbutzuppfostran måste man studera dem systematiskt under en längre tid och
helst jämföra dem med barn, som växer upp under samma yttre betingelser bortsett
från skillnad i uppfostran. Flera vetenskapsmän har gjort det, särskilt
sociologer och psykologer, som i kibbutzerna sett ett enastående forskningsfält
för att testa hypoteser om miljöeffekter på personlighetsutvecklingen och för
att få uppslag till nya frågeställningar. Vad som gör kibbutzerna särskilt
lämpliga för undersökningar av den här typen är förekomsten av de s.k.
moshaverna, som kan användas som jämförelsegrupper. En moshav är också ett
jordbrukskollektiv, som i mycket liknar kibbutzerna utom just i sättet att
uppfostra barnen. På moshaverna bor barnen kvar hos föräldrarna och uppfostras
av dessa på vanligt sätt, men för övrigt är de sociala, ekonomiska, och
geografiska betingelserna liknande kibbutzernas. De eventuella skillnader man
finner mellan kibbutz- och moshavbarn borde kunna hänföras till skillnad i
uppfostran, förutsatt att de barngrupper man undersöker är tillräckligt stora
och utvalda på riktigt sätt. 

Exempel på vilken typ av frågor man undersökt och de resultat som kommit fram,
ges av den amerikanske sociologen A. I. Rabin, som i flera omgångar studerat
kibbutz- och moshavbarn ur olika aspekter. Hans ursprungliga frågeställning
gällde betydelsen av moderskontakten under de första åren av barnens liv. Det
har ofta framhållits den skadliga verkan det kan ha på barns utveckling att vara
utan en fast, kontinuerlig kontakt med modern eller att byta mellan flera
modersfigurer under de första åren, vilket är vad kibbutzbarnen gör. För att
testa giltigheten av detta antagande jämförde Rabin en grupp kibbutzbarn i
1-årsåldern med en grupp jämnåriga moshavbarn, med avseende på stadier i
personlighetsutvecklingen. Med hjälp av olika psykologiska test kunde han
konstatera att kibbutzbarnen låg något efter i motorisk utveckling såväl som i
tal, koordinationsförmåga mellan öga och hand och i 'personlig-social'
utveckling. 7 7. För en närmare beskrivning av testmetoderna och resultaten, se
A. I. Rabin: Infants and Children under Conditions of 'Intermittent' Mothering
in the Kibbutz. Publicerad i American Journal of Orthopsychiatry, 1958, xxviii
577-584 . I alla test var moshavbarnen något överlägsna, men bara för det
sistnämnda testet var skillnaden signifikant stor. Han sammanfattar resultaten
så här: 'Det tycks som om frånvaron av den sortens kontinuerlig moderskontakt
som man finner i vanliga familjer tenderar att vara ett handikapp för
kibbutzbarnen och fördröja deras utveckling, särskilt vad det gäller social
mottaglighet. Kibbutzbarnen tycktes vara mer ointresserade och likgiltiga än
moshavbarnen, möjligen på grund av att de blev mycket frusterade av att
sköterskans uppmärksamhet måste fördelas jämnt mellan flera andra små
rumskamrater.' 8 8. Ur A. I. Rabin: Kibbutzchildren - Researchfindings to Date.
Publicerad i Children 1958, Vol. 5, 179-184 . 

Kvarstår denna försening i utveckling hos äldre kibbutzbarn? Kan 1-åringars
beteende förutsäga deras framtida utveckling? För att besvara de frågorna
jämförde Rabin på liknande sätt en grupp 10-åriga kibbutzbarn med jämnåriga
moshavbarn och fick som resultat en rakt motsatt trend. Kibbutzbarnen visade i
denna undersökning en något högre nivå både i intellektuell utveckling och i
emotionell mognad. 'Någonting händer med kibbutzbarnen mellan 1 och 10 års
ålder, som hjälper dem att komma över tidigare hinder och mer än kompenserar för
de brister som funnits.' Rabins data kunde inte besvara vad som hände med barnen
och när förändringen skedde. För det skulle han antingen behöva studera samma
barn under en följd av år eller olika barn på varje åldersnivå mellan 1 och 10
år. 1-åringarnas relativt sena utveckling trodde han dock kunde bero delvis på
att de hade föga kontakt med äldre syskon eller andra äldre barn. 

Rabin tog upp ytterligare en rad frågor, vilka bland annat berörde
kibbutzbarnens attityd till föräldrarna, mödrarnas inställning till den
kollektiva uppfostran, olika ambitioner och förväntningar hos kibbutz- och
moshavbarn, psykosexuella skillnader och skillnader i skuldkänslor och
identifikation. Utrymmet tillåter inte en diskussion av hans resultat, som är
intressanta men inte alltid helt tillförlitliga. De barngrupper han arbetade med
var väl små för generaliseringar och de psykologiska test som användes är
överhuvudtaget mycket svårtolkade. Men för att ifrågasätta och pröva några av
våra vanligaste vanföreställningar och principer är denna typ av undersökningar
nyttig. Rabin, och många forskare med honom, anser att resultaten ger belägg för
att kibbutzbarn inte tar skada av den kollektiva uppfostran, att de tvärtom
verkar välanpassade, självständiga och jämförelsevis tidigt utvecklade med
undantag för de yngsta barnen. Frågan om hur 'bra' kibbutzuppfostran är kan inte
besvaras kategoriskt och utanför sitt sociala sammanhang. Men för att ge ett
ökat perspektiv åt hela diskussionen om föräldrar-barn-relationer och speciellt
om moderns betydelse för barnen, så är kibbutzernas metoder väl värda att lägga
märke till. 

Knappast på något område går utvecklingen så sakta som på könsrollsområdet. Vi
lever fortfarande trots allt vällovligt reformarbete i ett utpräglat
manssamhälle. Kvinnan har ännu den längsta vägen att gå innan hon fått den
likställdhet och den jämlikhet med mannen som det demokratiska idealet och
vanlig mänsklig anständighet fordrar. 

Hurudan är tendensen? Är kvinnan på väg tillbaka till kök och barnkammare?
Börjar hennes jobb att delas av den moderne mannen? Vilken uppfattning har
mannen om kvinnans 'rätta plats' i hemmet? Dubbelarbetande eller enbart
hemarbetande? 

Man har anledning att vara pessimistisk. Sociologiska undersökningar visar att
de traditionella uppfattningarna lever kvar med en envishet som skarpt
kontrasterar med kvinnans ökade insatser i arbetslivet. Det officiella mönstret
i USA, varifrån vi förr eller senare hämtar idealen för vårt beteende, visar
knappast tecken på att kvinnan är på väg att vinna sin självständiga ställning
vid sidan av och bredvid mannen. Mest betecknande är kanske att knappast något
stort politiskt reformparti, vare sig i vårt land eller i andra demokratiska
länder, funnit det 'attraktivt' att göra könsrollsfrågan till något centralt i
arbetet på att vinna sympati och inflytande bland väljarna. 

I rättvisans namn bör klarläggas att utvecklingen på vissa områden gått relativt
snabbt till kvinnans förmån, särskilt om man tänker på utgångsläget från vilket
kvinnan startade sin frigörelse. Det är ännu inte ett halvsekel sedan riksdagen
fattade beslut om allmän och lika rösträtt för såväl kvinnor som män. Detta
skedde nämligen vid 1919 års riksdag. Samtidigt blev kvinnorna valbara vid 23
års ålder på samma villkor som männen. Men den kvinnliga rösträtten tillkom -
kanske som en av de viktigare förutsättningarna - praktiskt taget samtidigt med
att rösträtten blev allmän även för männen. Så hårda inkomst och medborgarstreck
hade tidigare begränsat rösträtten att den knappast kunde kallas för allmän ens
för männen. 

Den kvinnliga medborgarrätten är därför i praktiken ett barn av demokratins
genombrott i vårt land liksom också den gifta kvinnans juridiska likställighet
med mannen. År 1920, och först då, fick den gifta kvinnan fullständig myndighet.
Tidigare hade hon stått under mannens förmyndarskap. 

Man har svårt att frigöra sig från intrycket att hade inte hela den
västerländska samhällsordningen hotats av social revolution och kaotisk
omvälvning som skedde i första världskrigets spår skulle aldrig kvinnan så
snabbt fått allmän rösträtt och medborgerliga rättigheter som hon nu fick. Det
har sedan gått saktare när det gällt kvinnans reella ekonomiska och sociala
frigörelse. Sakta och kanske rent av avsaktande är det rätta ordet. Om man
tänker på kvinnans ställning och representation i samhällslivet på basis av den
allmänna rösträtten kan de uppnådda resultaten inte sägas mer än formellt
bekräfta att kvinnan har allmän och lika rösträtt. I riksdagens andra kammare
finns idag 32 kvinnliga ledamöter, därav 24 socialdemokrater, men 201 män, därav
89 socialdemokrater. Proportionerna valda förtroendekvinnor i kommunala
församlingar är inte bättre, snarare sämre. Kvinnan har sålunda långt att gå
innan hon vinner det politiska inflytande hennes ställning i samhällsarbetet och
vid rösturnorna motiverar. Det kanske också bör påpekas att vi fick vårt första
kvinnliga statsråd först 1947 och att det allt fortfarande bara finns en, säger
en kvinna i regeringen. 

Kvinnans ställning i arbetslivet är kanske på sitt sätt ännu mer nedvärderad än
i det politiska livet. Inte ens till någon eller några procent intar kvinnan
ledande, bestämmande funktioner i våra större bolag, statliga eller kommunala
ämbetsverk och förvaltningar. Inte heller i fråga om lika ersättning för sitt
arbete har kvinnan ännu nått jämlikhet med mannen. Men den kanske är på väg.
LO-SAF-uppgörelsen 1960 har i princip erkänt likalönen och den genomförs idag i
den meningen att mätbart likvärdiga prestationer avlönas lika utan avseende på
kön. Å andra sidan föreligger fortfarande besvärande skillnader vad gäller mäns
och kvinnors fördelning på arbetsuppgifter som ger högre respektive lägre lön.
Nedslående är att de i övrigt aktiva löntagarorganisationerna ännu inte funnit
detta faktum värt självständiga och målmedvetna aktioner. 

Det bör nämligen kraftigt understrykas att inom hela arbetslivet oavsett
företagsform eller ägarkategori kvinnan har genomgående de minst ansvariga och
därmed lägst avlönade funktionerna. Man kan inte finna något arbetsområde där
män och kvinnor fördelar sig slumpmässigt lika med avseende på funktion, lön och
ställning. Alltid finns en större andel kvinnor bland de lägst avlönade och med
de minst bestämmande funktionerna. Männen befinns genomgående ha de högre
positionerna och de bästa och högsta lönerna. 

Mest glädjande under senare tid är de framgångar som kvinnorna
utbildningsmässigt vunnit. Mera allmänt accepterar föräldrar och barn att både
flickor och pojkar ska ha samma chans till högre skolutbildning. Detta
återspeglas också i siffrorna för gymnasiet. År 1962 tog nära 13 procent av de
kvinnliga 20-åringarna studenten mot 15 procent av de manliga. år 1970 beräknar
man att flickorna till samma antal som pojkarna kommer att ta studenten. Men
allt fortfarande väljer pojkarna i betydligt större antal än flickorna
gymnasielinjer som för fram till de mest avancerade och ekonomiskt lönsamma
yrkena. Också i fråga om avlagda högre akademiska examina leder männen
överlägset. 

Nästan ännu mera könsuppdelat är valet av yrke ute i det praktiska arbetslivet.
Pojkarna väljer yrke efter ett brett register. För dem tycks inte heller de s.k.
typiska kvinnoyrkena vara ett alltför svårt hinder. Hushållsarbetet blir kock-
och restaurangarbete. Manliga sjuksköterskor blir i våra dagar ett nytt yrke
även om manliga sjukskötare för mentalpatienter med samma uppgifter som
sjuksköterskor funnits länge. Flickorna utbildar sig inom betydligt snävare ram:
Det blir kontorsarbete, sjukvård, barnavård, butiks- och servicearbete samt
undervisning på alla stadier, dock med tonvikten på det ekonomiskt lägst
värderade pedagogarbetet, t.ex. för barn i förskolåldern och på lågstadiet där
män praktiskt taget helt saknas som pedagoger. 

Ett sammanfattande omdöme beträffande kvinnans ställning i samhället och
arbetslivet blir följande: 

Kvinnans reella likställdhet med mannen är så lite förverkligad att det som
förvånar mest är det ringa uppseende och den ringa grad av indignation detta
faktum framkallar. Det borde självfallet vara så att stora och ständigt växande
skaror män och kvinnor ställde sig bakom kraven på reell likställdhet för
kvinnan men så tycks inte ske. Inom alla de politiska partierna finns en allmän
liknöjdhet beträffande kvinnans jämlikhetskrav och ett motsvarande ointresse
finns också inom arbetsmarknadens stora, miljonomslutande organisationer. 

Varför är det på detta sätt? 

Två huvudfaktorer kan urskiljas som förklarar men inte ursäktar: 

Den olika könsrollen som barnavårdare och uppfostrare. 

Traditionella uppfattningar och missuppfattningar om könsrollerna inom arbetsliv
och på arbetsmarknaden. 

Det biologiska faktum att kvinnan föder barnet och att barnet under de första
levnadsåren är starkt beroende av modern (eller motsvarande omsorger) sätter sin
prägel på hela kvinnosläktet nära nog oavsett om kvinnan blir moder eller ej,
oavsett det faktum att för de flesta kvinnor begränsar sig moderskapet till en
period om högst femton - tjugo år av en totalaktivitet om fyrtio - femtio år,
oavsett att kvinnan i allt större utsträckning är lika oumbärlig för
familjestandarden som mannen, oavsett det förhållandet att samhället i så många
olika former mer och mer, t.ex. genom förlängd skolplikt, övertar det
traditionella i hemmet utförda uppfostringsarbetet. 

Vad som krävs av politikerna liksom av alla andra som önskar främja en ändring
på könsrollsområdet är en ny syn på det biologiska förloppet hos kvinnan. Vi
lever alltför mycket kvar i våra föreställningar om det gamla
jordbrukarsamhället, där kvinnan hade att uppfostra en stor barnaskara och där
hon som husmor fullgjorde stora och viktiga ekonomiska funktioner. Allt
fortfarande betraktar vi nära nog instinktivt den kvinna som får flera barn
duktigare och mera värd än den som klokt planerar för få barn eller av naturens
ordning förnekas barn. På så många sätt syns kvinnan vara mera utsatt än mannen
inte endast biologiskt. Konventionerna kräver idag liksom tidigare, då det var
en både social och ekonomisk nödvändighet, att kvinnan ska gifta sig och helst
tidigt. De kräver också att varje kvinna ska gifta sig nära nog utan undantag.
Äktenskapet omges också med romantiska föreställningar kanske utan motsvarighet
på något annat område. 

Vad som måste krävas är en mer realistisk uppfattning om relationen man - kvinna
för släktets bevarande. En avromantisering av äktenskapet är nödvändigt för
kvinnans egen skull. Det måste också bli en mer praktisk syn på barnuppfostran.
Det är ett jobb som inte bara kräver en eller två föräldrar utan insatser från
så många olika håll, där föräldrafunktionen och speciellt moderns funktion i
traditionell bemärkelse kan bli till mer skada än nytta. 

Först med en avromantisering av äktenskapet och giftermålet kan kvinnan
psykologiskt och känslomässigt bli mer likställd med mannen. Med nuvarande
sociala tryck i våra allmänna konventioner kommer hon automatiskt i underläge
bl.a. på grund av kyrkbröllop, riterna och föreställningar kring äktenskapet. En
ändring måste ske. 

Men det är lång väg innan så sker. Viktigast av allt idag är att kvinnan blir
självständig i förhållande till mannen med hänsyn till riskerna för befruktning.
Lyckligtvis är detta blott en tidsfråga. När kvinnan själv på ett tillräckligt
tidigt stadium kan avgöra om hon vill ha barn eller ej har den kanske allra
viktigaste förutsättningen för att kvinnan ska kunna vinna självständighet och
individualitet uppnåtts. 

Man får blott hoppas att, när väl den säkra, helt oskadliga tablett uppfunnits
som kan starta kvinnans menstruation, eftersläpningen i uppfattningar och
fördomar inte blir för lång. Det blir bl.a. politikernas uppgift att se till att
eftersläpningen blir så minimal som möjligt. 

Inom arbetslivet görs för varje dag små men säkra framsteg som främjar kvinnans
likställdhet. Flickornas större benägenhet att söka sig till högre
skolutbildning är ett tecken. Inom yrkesutbildningen görs försök att förmå
flickorna att söka sig till de mera manligt betonade yrkena. Vissa framsteg görs
och fler kommer att göras efter hand som vuxenutbildningen utvecklas och
kvinnorna mera allmänt inser värdet av en god och krävande utbildning även när
de hunnit upp i medelåldern. I och med att kvinnan axlar mer krävande uppgifter
får hon högre lön. Då uppkommer frågan i allt fler hem vem som huvudsakligen ska
anförtros barntillsynen i hemmet. Båda makarna kommer att avgöra saken obundna
av nuvarande konventioner. Det ekonomiska har för sed att bli avgörande och
därmed vanebildande förr eller senare. 

Det verkar som om samhället sent omsider tycks inse att betydligt mer måste
göras för att underlätta kvinnans samtidiga moderskap och förvärvsarbete. Om
samhället accepterar som högst moralisk norm att kvinnan ska ha rätt att även
som ensamstående välja moderskap som ett huvudyrke eller en kombination mellan
detta yrke och ett annat, blir självfallet både personliga relationer och
samhällsrelationer i övrigt annorlunda än vad de är idag. Men det finns ingen
annan väg att gå. Kvinnan måste ha rätten att fullt ut handla som en individ,
inte som något slags biologiskt bihang till mannen. 

Det behövs i dagens samhälle betydligt radikalare grepp för att kvinnans
jämlikhet och likställdhet med mannen ska åstadkommas. Det krävs en ny livssyn
som tar hänsyn till biologiska realiteter men också individens rättigheter.
Kvinnofrågan är i första hand en fråga om individens rätt, kvinnans rätt att
själv bestämma över sitt liv som moder, maka och förvärvsarbetande, antingen
dessa roller förverkligas samtidigt eller var för sig under bestämda perioder. 

Valfrihetens symbol måste göras till tecken för kvinnans frigörelse. De
politiska rörelser som i tid inser detta har också störst utsikt att vinna
förtroende och inflytande bland ett ständigt ökat antal aktiva och beslutsamma
medborgare. 

Förverkligandet av kvinnosakens målsättning kräver en radikal förändring av
genomsnittsmannens levnadsvanor, attityder och värderingar. Kan det verkligen,
frågar någon, vara kvinnoförbundens uppgift att arbeta för 'mannens
emancipation'? Och dessutom en emancipation som han själv med naturnödvändighet
måste motsätta sig, eftersom den går bort ifrån yttre fördelar och bekvämlighet
och i riktning mot ett svårare, mer krävande men mänskligt rikare och
rättfärdigare liv. Jo, kvinnorna måste betrakta även detta som sin angelägenhet.

Målet är alltså att kvinnan skall ha samma möjligheter till fri
personlighetsutveckling som mannen, att hon skall ta större del i samhällsarbete
och samhällsansvar, att hon skall ha möjlighet att både utöva ett yrke och ha
hem och barn, att hon skall vara en självständig och fullmyndig individ. Men det
räcker inte med att påverka kvinnorna själva i denna riktning och att söka
undanröja kvarstående hinder i yttre mening. En nödvändig förutsättning är att
männen är helt med på saken och att de möter kvinnorna på halva vägen. Detta
förutan begår de flesta kvinnor, mer eller mindre medvetet, ett slags naturligt
förräderi mot sin egen sak. 

Jag syftar på detta fenomen som vi alla ser exempel på runt omkring oss: kvinnor
som bär hela eller större delen av hemarbetet trots heltidstjänst (för att någon
måste göra det), kvinnor som avbryter sin egen utbildning för att bli hemmafruar
(Han vill ha det så), kvinnor som ger upp sitt eget yrke för att med hemarbete
underlätta hans karriär (den är ju mycket viktigare), kvinnor som förlöjligar
kvinnorörelsen (för att framstå desto mer feminina), kvinnor som utplånar sig
och blir trotjänarinnor (för att få behålla man och barn). Många tror kanske,
att allt detta är på avskrivning i den unga generationen, att full jämställdhet
nu råder i unga äktenskap. Tyvärr tyder mycket på, att full demokrati i
äktenskapet ännu är mer undantagsfall än regel. Även i de fall där man tycker
att jämställdheten borde vara självklar, nämligen i studentäktenskap och
äktenskap mellan färdiga, yrkesutövande akademiker, finner man gång på gång till
sin häpnad och beklämning att vården av hem och barn utan vidare betraktas som
hustruns uppgift. Hennes sporadiska protester och försök att uppfostra mannen
får sällan några resultat. Och eftersom hon i allmänhet håller av mannen och
vill hålla ihop äktenskapet så begår hon det naturliga förräderiet. 

För två år sedan utspelades en elevdebatt i en modern svensk folkhögskola. Ämnet
var kvinnans roll i samhället. De manliga talarna förklarade enstämmigt att
kvinnans plats var i hemmet, och inte en enda av flickorna vågade hävda en annan
uppfattning, trots lärarnas uppmuntrande inlägg. När någon efteråt uttryckte sin
förvåning över flickornas passivitet förklarade en lärare att ingen av dem ville
riskera att anses okvinnlig - i konkurrensen om pojkarnas gunst. Också en form
av naturligt förräderi, alltså. 

Men det är omöjligt och orättvist att klandra en kvinna som, för att göra sin
man lycklig, barnen välskötta och hemmet trivsamt, förkväver andra ambitioner
och intressen. Mannen uppbygger henne också gärna med att hemmet ju är en sann
kvinnas livsområde, hennes stora uppgift, ja, väsentligare uppgift finns inte.
Man undrar bara varför han inte själv försöker delta i denna den största av
uppgifter. Anser han sig alltför ringa? Nej, på honom vilar trycket av en annan
urgammal konvention: han måste klättra på samhällststegen, avancera, få
befordran, göra karriär, höja familjens levnadsstandard. Detta tryck på mannen
måste lättas och uppluckras. Det är här vi kan göra något! Vi kan söka påverka
mannens uppfattning om sin roll i samhället. Vi kan arbeta för en sänkning av
förväntningarna på mannen i fråga om social och ekonomisk framgång och för en
höjning av förväntningarna i fråga om delaktighet i hemarbete och
barnuppfostran, i skapandet av hemmiljö och vardagstrivsel. Det snedvridna
livsperspektiv som många män får i dag genom att aldrig befatta sig med 'de
bakre linjerna' (!) är förvisso föga bättre än den andra snedvridningen, för
vilken världen utom hemmet är nästan okänd. Det kan inte nog upprepas, att hem-
och familjeliv, vården av de intimare mänskliga relationerna överhuvud, är
fundamentalt mänskliga angelägenheter och inte fundamentalt kvinnliga. 

Det är enögt och kortsynt, att som många radikala män gör, beklaga kvinnornas
bristande intresse och aktivitet i politik och samhällsliv, beklaga deras
bristande nutidsorientering och yrkesambitioner, utan att påtala sina medbröders
ovillighet att i praktiken underlätta en genomförd kvinnoemancipation. Det är på
männens medverkan det beror, om vi skall komma så värst mycket längre. Mycket få
kvinnor orkar framhärda i en livsform eller attityd som försvårar förhållandet
till man och barn. 

Kvinnosakskvinnorna får ursäkta. Men jag tycker att de arbetar på grundval av
ett urmodigt, fantasilöst, varför inte säga reaktionärt program. 

De utgår fortfarande från att kvinnans jämlikhet består i rätten att göra samma
saker som männen. De driver den tesen så hårt att vi snart blir tvungna att göra
samma saker. 

Att kvinnor kan göra samma saker som män, är det väl ingen som betvivlar. 

Men vi måste framhålla att vi dessutom har uppgifter, som är viktigare på det
mänskliga planet, och som vi som kvinnor är särskilt lämpade för. 

Det är kvinnan, som föder barn till världen. Inte mannen. En biologisk funktion
grundad på biologiska olikheter. Vem kan på vetenskapliga grunder påstå att det
endast finns yttre olikheter mellan man och kvinna? 

Thord Erasmie, lektor i pedagogik och psykologi, påpekar att i de renodlade
personlighetsvariablerna är skillnaderna stora och säkerställda mellan könen.
Han påpekar också att psykoanalytiker hävdar, att dessa skillnader beror på
olika sätt att sublimera sexualiteten. När manlig sexualitet sublimeras, leder
det till aktivitet och aggressivitet, som tar sig uttryck i bl.a. karriäriver.
Den kvinnliga sexualiteten kanaliseras till mer vårdande och
personlighetsinriktade aktiviteter. 

Till och med i Sovjetunionen, där kvinnor under de sista femtio åren utbildats
och arbetat på samma villkor som männen, väljer kvinnorna gärna vårdande och
undervisande yrken. Det är knappast en tillfällighet att 90 procent av läkare,
psykologer och lärare i Sovjet utgörs av kvinnor! 

Varför måste den kvinnliga dragningen till vårdande yrken bortförklaras som
något nästan skamligt, som något som påtvingats oss genom olämpliga
'könsdiskriminerande' impulser i barn- och ungdomen? 

Bör inte lusten att vårda i stället ses som en ytterligt värdefull kvinnlig
egenskap, som samhället bör ta vara på, när vi inom en snar framtid enligt våra
framtidsforskare får datastyrda fabriker och måste sysselsätta allt fler
människor inom den vårdande sektorn? 

Är det jämlikt, att kvinnor för att känna sitt människovärde måste rätta sig
efter manssamhället och anamma dess värderingar? 

Måste vi inte på allt sätt arbeta på att förändra detta manssamhälles attityder
mot det kvinnliga? Annars står vi glatt till tjänst med att ytterligare
förstärka det. 

Har kanske kampen för kvinnans likaberättigande i yrkeslivet under årtiondenas
lopp förblindat de kvinnor, som kämpat på barrikaderna? 

Vi måste så hårt understryka det väsentliga och betydelsefulla i vårdandet av
den nya generationen, att männen får en önskan att tränga in på 'vårt' område,
att få vara med om detta det mest fascinerande i människolivet, att leda, hjälpa
och forma en ny människa. 

Den rätten har vi kvinnor haft sedan urminnes tider. Ska vi frivilligt lämna den
ifrån oss för en så futtig orsaks skull som att bevisa att vi minsann är lika
goda som männen när det gäller yrkesarbete? Har vi inte tappat blicken för
väsentligheter då? 

I stället för att snällt anamma manssamhällets värderingar och krav ska vi
ställa krav. Vi ska begära att den vårdande perioden värderas lika högt som
vilket annat yrkesarbete som helst och berättigar till ATP. Då kanske männen
rent av vill vara med och konkurrera om hemmaåren som barnavårdare. De är
välkomna. De som vill det är säkert lika lämpliga som kvinnorna. Men Vi
Föräldrar ska inte mot vår vilja behöva lämna ifrån oss våra barn att fostras av
främmande människor. 

Vi lever allt fler år, håller oss vitala upp i allt högre åldrar. Den vårdande
perioden i vårt liv krymper allt mer i förhållande till de övriga perioderna i
livet. Men skall den därför värderas lägre? 

Den period, som är den arbetsammaste men samtidigt den mest levande,
betydelsefull för personlighetsutvecklingen både hos de vuxna och barnen, den
period i livet när känslokontakten barn-föräldrar skapas, den perioden måste
värderas särskilt högt. 

Vi har våra barn till låns en kort tid, ett par tiotal år högst. Sen flyger de
ifrån oss. Har de blivit våra närmaste vänner eller är de främmande unga
varelser? Hur förhållandet blivit beror till stor del på känslokontakten under
tidigare år. Har vi råd att avstå från denna period tillsammans med våra barn?
Vill vi avstå från den? 

Ännu har vi tid att ändra den väg vi är inne på. Den väg, som bara mynnar ut i
ett redan föråldrat, i öststaterna av allt att döma inom kort passerat stadium.

Ännu har vi chansen att bli ett föregångsland på det här området. Men då måste
vi förändra vår materialistiska, ytliga och krassa syn på vad som är väsentligt
i livet. 

Hemmafrun som förstår sitt värde kan inte skrämmas bort av någon socialistisk
skatteskruv. Det ligger inte för oss att anfalla, men vi kan resa oss i
självförsvar, i försvar för de livsvärden vi vårdar: Individens rätt att
utvecklas till och få leva som en fri och självståndig människa i enlighet med
sina individuella anlag och möjligheter. Vi gillar inte samhällstillvända
samhällsbrickor, vi vill ha utvecklade människor. 

Det har blivit så att kvinnorna är livlösa. Annat var det i bondesamhället. Då
var det hon som var mest yrkesverksam. Hon hade nycklarna. Allt det tog dom
ifrån oss. Undra på att vi blev lite undandragna. Nu har kvinnorna ingenting att
hävda sig med. Industrialiseringen gick ut över kvinnorna. När man är hemmafru
får man det svårt när man skiljer sig. Så länge mamma har hand om barnen kan hon
inte välja ... Och nu fortsätter dom att bygga hus med 100 små spisar och 100
diskhoar. Och 100 kvinnor står varje morgon med sin lilla grötklimp ... Jag tror
barn som växer upp i kollektiv miljö måste vara bättre anpassade att leva
tillsammans än vad vi var. 

Fatta mod, hemmakvinnor! Hör av er i olika sammanhang. Det gäller er familj -
ert hjärta - ja, hela samhället. Att överhuvud taget ifrågasätta hemmakvinnans
humanitet och ekonomiska bidrag till staten tyder på en kortsiktig girighet hos
finansdepartementet som är skrämmande. Stabilare kulturer än vår har störtat
samman i historien. 

Allt var alltså ganska bra tills vi skilde oss ... Jag beslöt att gå på en kurs
genom arbetsförmedlingen och tänkte att som kontorist bör man väl få jobb sen
... Det var efter jag hade slutat kursen som jag fick lära mig livets hårda
sida. Jag sökte jobb efter jobb men inte fick jag någon plats. 

Många hemmamammor gör idag i mån av tid stora insatser inom ideella föreningar,
t.ex Röda Korset, scouting, bilkåren, kyrkligt församlingsarbete och som
sjukhusvärdinnor för att nämna några exempel. Verksamheter som ytterst kommer
samhället till godo, verksamheter där den mänskliga, varma kontakten aldrig kan
ersättas med ett kontantbidrag från socialbyrån, hur nödvändigt det än är. 

Fast mycket kanske beror på en själv. Jag har inte orkat engagera mig för facket
med familj och allt ... Fast om man tjänade 8 kronor i timmen kanske man skulle
orka vara glad ... 

Har inte hemkvinnan i själva verket hand om miljonvärden i alla våra hem, som
behöver ses till och vårdas - skall allt detta bara slängas? Låt våra
hemmakvinnor spara miljoner åt staten i form av välskötta barn, välfostrade
barn, lugna familjefäder som ska orka med ett mer än förr krävande arbete åt
samhället. 

Erik tjänar ungefär 400 kr var fjortonde dag när skatten och hyran är dragen.
Det drar man på lönen direkt, nämligen. Vi måste vända på slantarna. 

Själv är jag gift med en distriktsveterinär och sköter telefonmottagning utan
ersättning av staten. Så har det varit i alla tider och ingen har fordrat lön
för detta nog så betungande arbete ... Själv har jag inte en tanke på att gå ut
i förvärvslivet så länge barnen är små. Jag har ju dessutom en hel del
representationsplikter, frivilliga visserligen, men som jag betraktar som
viktiga. 

Det är bra att vara hemmafru när karln tjänar så mycket att det räcker till hyra
och mat - nog är det det. Men någon utbildning var det inte möjlighet till. Men
kvinnorna blir alltför beroende av karlarna då för att våga säga emot. 'Jag har
inte rätt att säga något då han försörjer mig', tänker dom. När jag började i
kiosken fick jag ett helt annat människovärde. 

Den ansvarskännande hemmamamman gör stor samhällsnytta genom att hon fostrar
funktionsdugliga, självständigt tänkande individer med känsla för jämlikhet och
för vad som är rätt och orätt. Ty vilken annan institution i världen kan bättre
lära barnen medmänsklighet än en kärleksfull och glatt uppoffrande Mamma? 

Flickorna får göra rätt för pengarna. Den kvinnliga arbetskraften utnyttjas
maximalt. När ackorden sätts, sätts dom så att man inte kan höja lönen ett dugg,
fast enligt lagen ska det finnas en tioprocentig möjlighet att höja ackordet.
Men det går inte här. 

Har tyckt mig vara ambitiös, glad och harmonisk, aldrig haft städhjälp eller
motsvarande, fixat det mesta, så att min man fått tillfälle till rekreation
under lunchrast och kvällstimmar för nästa dags arbete i den egna firman,
tillräckligt krävande för honom. Det bör vara en angelägen uppgift för de stora
kvinnoorganisationerna ...: skall en i Sverige bosatt kvinna inte längre själv
få bestämma sin arbetsplats? 

Jag blir så arg på maken. Han säger 'allt ditt är mitt'. Och när han kommer hem
från jobbet gör han inte ett dugg hemma. Då säger jag 'så fan heller är allt
mitt ditt' när jag ensam sköter allt hemma. Det är för djävligt. Men jag måste
arbeta för att ekonomin ska gå ihop. Nu kan vi låta barnen studera om dom vill.
Det är ju klart att man får gno hela tiden. De andra städerskorna får sparken
ibland för att de nekar övertid ... I fackets styrelse är det en kvinna med.
Kvinnorna är inte något vidare aktiva annars. Dom vågar i vilket fall som helst
inte göra något från fackets sida. 

Vad kommer resultatet på lång sikt att bli av denna familjeplanering? Jo, vår
nativitet, som redan är lägst i världen, kommer att sjunka ännu mer. I framtiden
kommer det att bli ännu större brist på arbetskraft och vi måste importera mer
utländsk arbetskraft och det kanske bara är bra för ett folk med så kortsiktig
familjepolitik är kanske inte värt att överleva. 

Kvinnorna hjälper industrin till stora förtjänster. Med sina dåliga löner och
låga anspråk. Till jul anställer man extrapersonal. Det är hemmafruar som inte
är beroende av förtjänsten och accepterar det som det är. De är farliga. 

Likadant med utlänningarna. De är glada över att få komma hit. Glada över att ha
fått ett jobb. De fattar inte hur dåligt det är. De fattar inte hur omänskligt
det här jobbet är och hur dåligt de tvingas bo. 

Citaten är hämtade ur Svenska Dagbladets debatt 'Hemmafru i skatteskruv'
(vänstra spalten, rak stil) och Kajsa Ohrlander: Kvinnor som slavar, Aldus /
Bonniers, 13:75 (högra spalten, kursiv stil). 

De reaktionära har många sätt att göra bilden suddig. Ett av dom är att
analysera problemen fel, dra falska gränser. När det gäller kvinnorna brukar man
utnyttja en fiktiv motsättning mellan hemmafruar / yrkeskvinnor. Som om det inte
där, liksom överallt annars, rör sig om klasskillnader. I Svenska Dagbladets
debatt använde man den falska motsättningen rent politiskt, för att genom en
konstruerad lojalitet 'hemmafruar emellan' driva fram en konservativ opinion mot
Strängs skatteförslag. Men ställer man dom debattinläggen mot Kajsa Ohrlanders
intervjuer med arbetarkvinnor i Sverige avslöjas illusionen. 

Det handlar inte om hemmafruar / yrkeskvinnor. Det handlar om klasskillnader.
Det handlar om politik. I den ena gruppen finns överprivilegierade hustrur till
högavlönade män. Kvinnor som talar om - och har - en valfrihet ingen annan grupp
i samhället har. Därför att de har råd att välja t.ex. mellan att arbeta borta
och arbeta hemma, t.ex. mellan att ha barn och ta abort. I den andra gruppen
finns kvinnor vars valfrihet är mindre än någon annan grupps i samhället. Deras
val har det ekonomiska systemet redan gjort. Dom tvingas bära den
dubbelarbetandes alla bördor i ett samhälle, där utbyggnaden av kollektiv
barnpassning och hemservice misskötts katastrofalt - bl.a. på grund av de
privilegierade hemmafruarnas svek. 

Det handlar om politik. Dom privilegierade kvinnorna försvarar naturligtvis sina
privilegier. Dom 'vårdar miljonvärden', talar för det
borgerligt-individualistiska livsmönstret, deltar i det farliga 'ideella arbete'
som bara tjänar till att dölja samhällets ekonomiska och sociala orättvisor i en
medlidandets och välgörenhetens dimridå. Medan arbetarkvinnorna sugs ut i sitt
dubbelarbete så att de inte orkar arbeta fackligt och politiskt för att förändra
sin egen situation - och på sikt det ekonomiska system som är orsaken till deras
situation. 

Det handlar om systemet. Hemmafruarna kommer att finnas kvar - och försvaras av
de privilegierade hemmafruarna - så länge kapitalismen består. Därför att det
kapitalistiska systemet tjänar på hemmafruarna. De ger mannen markservice och
fungerar som hans obetalda assistent så att hans arbetskraft kan utnyttjas
dubbelt effektivt. De fungerar som en rörlig arbetskraftsreserv som kan sättas
in i och tas ur arbetsmarknaden där det bäst passar kapitalisterna och som kan
exploateras i låglöneyrken. De är goda konsumenter som håller produktionen uppe.
De bevarar kärnfamiljen och den individualistiska barnuppfostran som i sin tur
förhindrar människor att mötas i social gemenskap, farlig för samhället. De
befinner sig i ett socialt och ekonomiskt beroende som gör dem passiva och
ofarliga. 

Dagens samhälle passar inte för kvinnorna. Hur de än väljer hamnar de i en
ohållbar situation - social otrygghet eller en arbetsbörda, som knäcker dem. Vi
måste bygga upp ett trygghetsskydd för varje individ - alltså också för
kvinnorna. 

Den gamla inflammerade debatten om hemmafru kontra yrkeskvinna har tagit ny fart
igen. Tändande gnista denna gång var inte någon radikal könsrollsdebattör, som
så många gånger tidigare, utan vår i nästan alla politiska läger högt aktade
finansminister. Presentationen av den kommande inkomstskattereformen utlöste en
våg av känslostormar, som i pressen blåsts upp till full orkan. Insändare och
artiklar i långa rader visar upp en provkarta på våra vanligaste fördomar och
missförstånd i samband med försök att reformera vårt samhälle så att det blir
kvinnovänligare. För det är just det det är frågan om. Med kvinnovänligare menar
jag då inte ett samhälle fullt av privilegier för kvinnor utan ett samhälle där
kvinnor såväl som män tillåts först och främst att vara människor med ansvar och
värdighet och rätt att försöka forma sina liv efter sina individuella
förutsättningar. 

Skattereformen skulle medföra att valfriheten blev illusorisk säger man. För mig
framstår dagens samhälle som orimligt för kvinnorna hur de än 'väljer'.
Valfriheten är högst illusorisk. Under hela skoltiden lever flickorna i den
föreställningen att jämställdheten mellan könen är fullt ut genomförd. De
uppmuntras på alla sätt att skaffa sig utbildning. Väljer de sedan ett
'traditionellt kvinnligt 'yrke märker de inte heller något när de kommer ut på
arbetsmarknaden annat än att deras jobb möjligen är sämre betalt än de flesta
manliga kamraternas. Men i det ögonblick den unga flickan gifter sig slår
manssamhällets portar igen om henne. Skatte- och äktenskapslagstiftningen (den
nu gällande) styr henne med osynlig men fast hand till att ge upp sin
självständighet. Så har också omvärldens attityder och värderingar gjort i
generationer. Det har alltid ansetts rätt och fint och på alla sätt acceptabelt
att en kvinna stannar hemma för att 'sköta sitt hem och sin familj' även om
'familjen' bara består av en make. Om kvinnan motstår det första trycket och
fortsätter att arbeta efter giftermålet 'trots att det inte lönar sig'
(nuvarande skattefavörer börjar redan med äktenskapets ingående), så kommer hon
snart fram till nästa hinder: det första barnet. Det finns inga daghem och att
få en dagmamma är kanske lika omöjligt. Att anställa en 'praktikant' lönar sig
verkligen inte. Det blir inget över på lönen - kanske får mannen till och med
lägga till för att hon skall få behålla privilegiet att arbeta. Vart tog nu
valfriheten vägen? Nåväl, att få sköta sina egna barn när de är små är också ett
privilegium. Det är också en viktig samhällsinsats. Och ett heltidsjobb. 

Men hurudana är då villkoren för denna samhällsinsats och detta heltidsjobb? Är
det avlönat? Har det reglerad arbetstid? Är det förenat med semester,
sjukförsäkring, pension? Finns det någon reglerad befordringsgång?
Uppsägningstid? Trygghet i anställningen? På alla frågor måste man svara nej.
Och i ett nötskal har man därmed plockat fram den sociala trygghet eller rättare
sagt den brist på social trygghet som tillkommer de kvinnor som väljer (tvingas
in i) hemmafrutillvaron. Avlöning, säger någon, visst får jag avlöning, min man
lägger alla pengarna på bordet då han kommer hem på avlöningsdagen. Ja, men den
dag han inte vill längre eller hans avlöning av någon anledning försvinner, då
får Du ingen avlöning längre men jobbet har Du kvar. Sjukförsäkring? Jo visst
har vi sjukförsäkring, sex kronor om dagen. Vem tror Du vill göra Ditt jobb för
sex kronor om dagen den dag Du blir sjuk och inte kan? Pension? Jag får pension
efter min make, säger Du. Men det är inte på grund av Ditt arbete utan på grund
av Din makes arbete som Du får den pensionen och om Du inte längre är gift med
honom när pensionsåldern inträffar så får Du ingen pension även om Du under
aldrig så många år har gjort Din barnavårdande samhällsinsats. Ja, men en
värdefull rätt ger oss väl i alla fall äktenskapet - giftorätten. Den står sig
ju både vid dödsfall och skilsmässa? Rätt till lika delning av egendomen i boet
vid äktenskapets upplösning har för de flesta människor i dagens samhälle ingen
större betydelse. Det krävs stora förmögenheter för att giftorätten skall ge
någon form av trygghet för den hemarbetande maken. Vid äktenskapets upplösning
får de flesta kvinnor på nytt uppleva hur illusorisk valfriheten verkligen är.
Då måste de i regel förvärvsarbeta antingen de vill eller inte. Och ju längre
tid som förflutit mellan avgång och återinträde i förvärvslivet ju större blir
svårigheterna. Dåligt avlönade okvalificerade jobb är oftast det enda som står
de frånskilda och änkorna till buds. 

En hård dag på jobbet och så snabbköpet på lunchen eller efter arbetstidens
slut. Mycket skall pressas in i den dubbelarbetande kvinnans arbetsdag. 

Så långt hemmafruns orimliga situation. Yrkeskvinnans orimliga situation beror
på att samhället är uppbyggt för att passa just familjen med hemmafru. Bristen
på välplanerade bostadsområden med serviceinrättningar av olika slag, butikers,
daghems och andra serviceorgans öppethållande och placering ger yrkeskvinnan en
helt orimlig arbetsbörda. Runtomkring sig i arbetslivet har hon manliga kamrater
och chefer med hemmafruar, som får all den service de behöver och därför har
möjlighet att satsa mera tid på sitt arbete, på politisk eller facklig
verksamhet. Dessutom är ofta de gifta yrkeskvinnornas egna män fostrade i den
traditionella uppfattningen att hemarbete är kvinnogöra - även om kvinnan i
fråga skulle ha en arbetstid utom hemmet som är lika lång som mannens. En
jämförelse mellan kvinnors och mäns prestationer i arbetslivet utfaller på grund
härav ofta till kvinnornas nackdel. Något som i sin tur resulterar i sämre löner
och sämre befordringsmöjligheter. 

Kritisera därför gärna skattereformförslaget för att det blir ofördelaktigt för
barnfamiljerna men inte för att det kanske kommer att medföra en käpp i hjulet
för hemmafrusystemet. För det är inte ett system värt att försvara. Låt oss få
igenom förslaget med en individuell beskattning, som förhåller sig neutral till
civilstånd och kön. Men låt oss på samma gång lösa de övriga problemen på annat
sätt. T.ex. genom ordentliga vårdnadsbidrag och rätt till ATP-poäng för vårdande
verksamhet samt samhällsgarantier för rätt till återinträde på arbetsmarknaden
när vårdnadsuppgifterna är slut. 

Jag fick nyligen en liten skrift i min hand. Det är en uppsats av Annika Baude,
'Att bygga ekonomisk trygghet på känslor'. (Ur Angeläget nu. Eko-pocket Sveriges
Radios förlag.) Jag skulle vilja rekommendera den till alla som känner sig
villrådiga i dagens debatt och jag vill avsluta med att citera ur den 

'Det moderna äktenskapet som i de flesta fall ingås uteslutande av känslomässiga
motiv är rimligtvis underkastat känslornas svängningar och är därför inte en
tillräckligt stabil institution för att utgöra grunden för människors
långsiktiga trygghet. Därför bör målet vara att varje individs trygghetsskydd
byggs upp individuellt och förblir oförändrat oberoende av om äktenskapet består
eller upplöses.' 

Jag tror att först då vi verkligen nått det målet, kan vi börja tala om en reell
valfrihet för alla människor. 

När hemproduktionen var omfattande och den ekonomiska funktionen därmed
speciellt viktig, blev ekonomiska faktorer också avgörande för partnerval och
familjesammanhållning. I dag har i stället den känslomässiga funktionen fått en
framträdande plats. Därmed är det också i allmänhet våra känslor som får fälla
utslaget vid valet av make. Sammanhållningen i familj och äktenskap beror på ett
helt annat sätt på vår förmåga till känslomässig anpassning. Det yttre trycket
har lättat. Makar som vill gå skilda vägar möter en friare lagstiftning och en
tolerantare opinion. Framför allt har skilsmässa blivit alltmer ekonomiskt
genomförbar; makarna kan klara sin och eventuella barns försörjning fast de
lever åtskilda och fast en separation som regel betyder sänkt levnadsstandard
för alla parter. Därtill finns givetvis risk för mer eller mindre varaktiga
känslomässiga och praktiska komplikationer. 

Man kan peka på ytterligare faktorer som i dag bidrar till att minska eller
försvåra familjesammanhållningen. Den längre medellivslängden - i förening med
allt tidigare äktenskap - har gjort den livslånga monogamin till ett allt
svårare ideal att leva upp till. Till skillnad mot förr kommer makarna ofta från
helt olika bakgrundsmiljö vilket gör anpassningsprocessen mer krävande. Den
snabba samhällsutvecklingen bidrar dessutom ibland till att skapa motsättningar
mellan generationerna, mellan unga och medelålders, mellan medelålders och
äldre. 

Den patriarkaliska familjen som ideal Vi kan angripa auktoritetsproblemet i
familjen från ännu en utgångspunkt. I attitydundersökningen rörande
uppfostringsfrågor ingick en sats som lydde: 'I familjen måste faderns ord gälla
som en orubblig lag.' Det stora flertalet av både män och kvinnor avvisade detta
påstående. I många fall utlöste det ett skratt, godmodigt eller harmset: 'Det
var allt förr i världen det!' 

En minoritet ställde sig dock positiv till satsen, och lustigt nog var det något
vanligare bland kvinnorna: 21 procent mot 18 procent bland männen. (Skillnaden
är givetvis inte signifikant.) 

Att detta med fadersmyndigheten var en fråga som intresserade framgick av att
praktiskt taget varenda intervjuad deklarerade sin åsikt för eller emot. 

Man kan ju undra hur samlevnaden tar sig ut om den ena parten i ett äktenskap
helhjärtat håller på husbondevälde och den andra på den likställighet som enligt
svensk lag skall råda mellan makar. 

Vi kan jämföra attityden mellan makarna i 177 föräldrapar. Av dem var 115
samstämmiga om att båda skall ha lika mycket att säga till om. I 8 familjer var
båda makarna anhängare av faderns överhöghet. Resten delade upp sig så att
modern höll på fadersdominans i 31 familjer där inte fadern gjorde det under det
att modern ville ha demokrati i 23 familjer där fadern höll på sin myndighet.
Jonsson-Kälvesten i 222 Stockholmspojkar. 

Familjemedlemmarnas ställning - ett samspel mellan jämlikar? Den gamla
samhällsordningen byggde på auktoritära principer - några hade att befalla,
andra hade att lyda. All samlevnad styrdes av regler om över- och underordnade.
I den nära kretsen tillkom det enligt lagstadgat husbondevälde familjefadern att
styra och bestämma - kvinnor, barn och tjänstefolk hade att rätta sig därefter.

Vårt ideal i dag är ett samspel mellan jämlikar. Varje vuxen medborgare har i
princip samma ställning inför lagen oberoende av härkomst, ställning och kön.
Barnet är en rättsperson från det ögonblick som det föds; regler har kommit till
med avsikt att skydda det både i familjen och i samhället. Den unge ges enligt
lag steg för steg vidgad självständighet i förhållande till de vuxna fram till
den fulla myndigheten. Giftermålsbalken ger makarna formell likställighet i
äktenskapet. 

Den demokratiska familjen framställs som en grupp bestående av likvärdiga
medlemmar, som samarbetar och samråder utan förutfattade meningar om rangordning
eller arbetsfördelning, som håller ihop inåt och har kontakter utåt, som
respekterar varandra och ger spelrum åt varandras egenart. 

En omdiskuterad fråga är var vi i verkligheten står, i vilken utsträckning en ny
syn satt sin prägel på olika former av mänsklig samlevnad. Normen om
privatlivets helgd begränsar vår insyn i hur man lever i de slutna
samlevnadsgrupperna. Men det finns aktuella undersökningar som tyder på att
många föräldrar fortfarande mer eller mindre ansluter sig till ett auktoritärt
uppfostringssystem. Upprepade fall av barnmisshandel visar att vår lagstiftning
inte kunnat ge garantier mot vanvård och övergrepp. Många familjer tillämpar en
ansvars- och arbetsfördelning som bär drag av en tid då mannen var familjens
överhuvud och kvinnan betraktades som beroende och beskyddad; mannen svarar för
försörjningen och ger familjen dess ställning, hustrun står för hushåll och
barnomsorger. 

Livsstilar och meningar bryter sig inte bara människor emellan utan lika mycket
inom den enskilda individen. Ur en blandning av eftersläpande gammalt och osmält
nytt föds lätt osäkerhet och kluvenhet. De som kommer ur hem med auktoritära
uppfostringsprinciper ger ofta upphov till problem när de kommer i kontakt med
mera demokratiska miljöer. De relativt få, fasta och entydiga normer som styrde
samlevnaden i det statiska samhället räcker inte längre i dagens sammansatta,
skiftande och ständigt föränderliga tillvaro. 

Uppgifter: 

Ta med hjälp av Statistisk årsbok reda på hur många barn som enligt senaste
folkräkningen tillhörde mor- eller farföräldrahushåll; hur många föräldrar som
tillhörde vuxna barns hushåll; i vilken omfattning andra anhöriga ingick i
släktings hushåll. 

I vilken utsträckning har vi fortfarande en tendens att placera folk i
'rangskala', att se på en del som 'finare' än andra? 

Om man gör en sådan skillnad på 'folk och folk', vad går man då efter? 

Hur långt har vi kommit i fråga om jämlikhet i förhållandet mellan t.ex. make -
maka? föräldrar - barn? lärare - elev? arbetsgivare - arbetstagare? läkare -
patient? 

Hur ser ni på den äldre generationens förhållande till den yngre i dagens
samliv? (Jämför de äldres ställning i andra kulturer.) Har vi en tendens att
alltmer spalta upp oss och leva generationsvis? Är det i så fall en tendens som
vi bör acceptera eller motverka? 

Sök klargöra varför frågorna om familjeformen diskuteras så livligt i Sverige
just nu. Behöver vi nya, annorlunda former för den nära samlevnaden? I så fall,
varför? (Se även smalspalten sid 112-115 och 120-123 .) 

Striden för kvinnors jämlikhet anses väl numera vara så gott som helt slutförd.
Detta till trots är kvinnornas situation i dag vanskligare och mera oroande än
tidigare, detta därför att den enorma skillnaden i mäns och kvinnors
kunskapsinnehav gör sig allt mer gällande; ett kunskapssvalg, som hotar att bli
större och större. 

Kvinnor avbryter nämligen gärna sin utbildning och sina studier på halva vägen,
de utvecklar inte sina anlag och tränar inte sin intelligens till fullo, de
struntar i mänsklighetens stora problem och tar ingen eller ringa del i
kulturens överbyggnader (vetenskap och forskning till exempel), de gifter sig
och binder sig och stagnerar mer eller mindre i sin passiva kvinnoroll. 

När det gäller samhällsbyggandet och allt vad därtill hör, räknar heller inte
männen på kvinnornas medverkan, de har ingenting att lära av dem, de reder sig
på egen hand, de arbetar så att säga för kvinnorna, inte med dem. 

För kvinnorna återstår så moderskapet, könet och myten om det 'kvinnliga' samt -
sist men inte minst - deras värde som arbetskraft. De behövs i hemmen och ute i
arbetslivet, de är flitiga som myror men ger sig vanligen inte tid med något
utanför deras egen inrutade tillvaro. 

Kvinnorna bildar en enklav i männens värld; det som fortfarande fattas är deras
aktiva medverkan och ansvar för det som sker i samhället och världen i stort.
Det är detta som alltjämt är den verkliga innebörden i kvinnofrågan, ty
jämlikhet skapas inte endast utifrån genom yttre former, såsom rösträtt,
valbarhet, öppna studievägar med mera, den kan endast uppnås genom en inre
jämlikhet i vetande och kunnande, i framåtanda och samhällsansvar. 

Kampen för kvinnors jämlikhet måste i fortsättningen läggas på den inre fronten
och föras av kvinnorna själva. Kvinnor får inte längre gräva ner sitt pund, de
måste utveckla sina anlag och sin begåvning till full kapacitet, de måste våga
språnget från oansvarighet till ansvar, de måste övervinna sin likgiltighet och
motvilja för studier och intellektuella mödor. De måste också förstå att
genomskåda myten om det 'kvinnokvinnliga', så att de i stället för rollen som
kvinnovarelser tar på sig den krävande rollen som människa. Sedan kan valet få
stå dem fritt om de vill bli enbart husmödrar, enbart yrkeskvinnor eller båda i
förening därför att de då i den gärning de valt, alltid kommer att kunna hävda
sig som männens vederlikar. 

Allt detta kommer att ta sin tid ty man måste börja med att låta flickorna växa
till i ålder, visdom och medansvar i stället för att som nu hämmas i sin
utveckling genom att man tilldelar dem den ovärdiga rollen som mannekäng och
kläddocka på världens arena.